Hahahah. Ja ni. Gårdagen var ingen rolig dag, ont i ryggen och ni som känner till det vet att det är ett stort problem jag haft! Så jag mådde mest dåligt och var nervös över den långa resa jag ska göra idag! Men. Jag vaknade imorse och tröck i mig värktabletter så nu är humöret på topp, haha. Hoppas att allt håller till svensk mark.

NU ska jag berätta om min sista morgon i staterna. haha. När jag sade hejdå till pojkarna imorse grät båda pojkarna, inte visste jag att jag också skulle få det jobbigt. Men hur lätt är det när en 5 åring kramar en, inte vill släppa taget och riktigt gråter och säger att man inte ska åka.. Han ville att jag skulle strunta i min familj och stanna. Jag förklarade för honom att jag saknade min familj och min pojkvän, han vet vem Anton är pga att han gillar Views musik. Han sade att värdpappan kunde göra de kända så de fick flytta hit, vilket betydde att jag kunde stanna. Alldeles för gullig. Tillslut fick Francie in dem i bilen och vi sade sista hejdå. Jag har kännt många gånger att jag bara vill, som jag sagt, gå ut och bryta en gren i skogen. Men visst kommer man sakna dem!:)

Ja, Francie tog dem till skolan. haha. 

Följande berättelse hände innom loppet av max 15 minuter.

Jag gick upp för att ta mig en sista dusch, skönt! Lite värme åt min rygg.. Jag hade kanske varit i duschen i 2 minuter när hela huset plötsligtbörja tjuta. HÖGT! En röst började prata och jag fattade att det var alarmet. Blev så förbannad att Francie hade ställt alarmet FAST jag var hemma. Jag flyger ur duschen och springer ner till alarmdosan med en av pojkarnas små handdukar: FIRE! FIRE!.  WHAT? haha. Det brann inte i huset, och det tjöt så in i HELVETE. Jag försökte med den enda koden jag vet, men det fungerade ju inte, såklart. Det ringer, det är brandstation/ securitas, jag hör dem inte så bra. Jag menar. Hur skulle jag kunna höra något när ett starkt PPIIIIPPP tjuter och en röst som säger: " Fire, get out now! Fire, get out now! De började snacka om någon kod och jag som står nästan helt naken inte har någon som helst aning om vad det kan vara.. de lade på. Helvete

Jag ringer både mina värdföräldrar som INTE svarar. Åh herregud. Jag springer in på mitt rum och lyckas få tag i min morgonrock. Ringer Cheryl på jobbet. Hon svarar och ger mig en kod, jag springer till alarmet vid dörren och lyckas äntligen få av oljudet. Blött överallt från jag sliirat runt som en galen svensk med ryggont. Helt plötsligt ser jag två stora polisbilar, en på framsida, en p baksidan. haha. Jag står där med en morgonrock, blöt och poliserna nästan smyger med ena handen på sin pistol mot ytterdörren. Jag går fram emot dörren och de ropar" Open the door ma'm. Jag låser upp och kan inte hjälpa att skratta åt situationen jag satt mig i och börjar babbla om att jag duschat för varmt och att allt är under kontroll, lalala. De är tvungen att komma in och kolla så allt är okej, vilket de snart märkte, skrev nå papper och lämnade huset. Poliserna bara skrattade åt mig när jag berättade om att jag var au pair och var från Sverige..

Jag står i hallen en stund. Min morgon blev som sagt inte som jag tänkt mig. Så nu är jag lite stressad. Men allt är packat och jag har allt klart. Men nu har jag upplevt det med;)

Nu ska jag äta frukost, kolla igenom bagaget en sista gång, dammsuga osv. Sen är jag påväg till Sverige!

Denhär låten är precis som jag känner just nu, texten är så passande, för det är orden jag känner för att skriva. Men ord med toner förklarar allt mycket bättre. Ta er de minutrar som behövs och ta upp spotify och lyssna på låten, orden! Jag är påväg hem:)

Edward Sharpe and the Magnetic Zeros - Home

Nu ska jag försöka och inte få panik på alla flygplatser hem, vem vet. Nästa gång jag bloggar kan det bli på en strand i Thailand eller på Grönland. Det är något som framtiden får visa. Den ovisa, underbara framtiden.

Tills vi hörs igen, på återseende, er Sofia Malmsten